ingen rubrik
I do not dare to ask her.
Hon kommer bli arg arg arg!
Hjälp!
Hon kommer bli arg arg arg!
Hjälp!
Vad händer egentligen?
okej, det var ungefär en evighet sedan jag skrev ett ord på den här bloggen och det känns great! Så nu hoppas jag på typ en läsare. I alla fall till dagens heta topic:
Vad är det som är så svårt för vissa människor? I somras mådde jag dåligt och fick massor av stöd från Amanda, och nu så beter hon sig som om hennes mamma dött. Ibland skiner hon till men för det mesta är hon nedstämd och dyster. Men när man frågar, nä då är det inget problem, inte alls. Allt är fine! Men sedan om man kollar på hennes lilla blogg som jag nu av en slump upptäckt, då ser det annorlunda ut. Jag mår illa, och jag blir så sjukt orolig. Dödslängtan är inte något man bara knuffar undan och skrattar åt, det är allvarliga saker! Mycket allvarliga!
Det värsta är ändå inte att hon säger att hon vill dö. Det är att hon stänger oss andra ute. Alla vi som finns runt omkring blir bortknuffade och hon låter oss inte ens försöka hjälpa henne. Sättet hon säger att hon vill dö på skrämmer mig också lite, för det är under helt seriösa samtal hon kan lägga in e n kommentar om att hon vill dö. Och hur ska jag som vän reagera på detta? Jag klarar inte att låtsas som ingenting längre.
Mina skuldkänslor kommer krypandes upp för halsen igen, men inte ensamma denna gång. Nej, nu har de med sig sin vän ilskan. Skulden slår mig i ansiktet och säger att jag är en dålig vän som inte gjort något och inte sett något tidigare. Ilskan däremot riktas mot att hon inte låter mig hjälpa henne, fast än jag så gärna vill hjälpa! Jag skulle göra allt bara det här blir bra till slut! Jag skulle ge henne allt fint bara det hjälpte...
Vad är det som är så svårt för vissa människor? I somras mådde jag dåligt och fick massor av stöd från Amanda, och nu så beter hon sig som om hennes mamma dött. Ibland skiner hon till men för det mesta är hon nedstämd och dyster. Men när man frågar, nä då är det inget problem, inte alls. Allt är fine! Men sedan om man kollar på hennes lilla blogg som jag nu av en slump upptäckt, då ser det annorlunda ut. Jag mår illa, och jag blir så sjukt orolig. Dödslängtan är inte något man bara knuffar undan och skrattar åt, det är allvarliga saker! Mycket allvarliga!
Det värsta är ändå inte att hon säger att hon vill dö. Det är att hon stänger oss andra ute. Alla vi som finns runt omkring blir bortknuffade och hon låter oss inte ens försöka hjälpa henne. Sättet hon säger att hon vill dö på skrämmer mig också lite, för det är under helt seriösa samtal hon kan lägga in e n kommentar om att hon vill dö. Och hur ska jag som vän reagera på detta? Jag klarar inte att låtsas som ingenting längre.
Mina skuldkänslor kommer krypandes upp för halsen igen, men inte ensamma denna gång. Nej, nu har de med sig sin vän ilskan. Skulden slår mig i ansiktet och säger att jag är en dålig vän som inte gjort något och inte sett något tidigare. Ilskan däremot riktas mot att hon inte låter mig hjälpa henne, fast än jag så gärna vill hjälpa! Jag skulle göra allt bara det här blir bra till slut! Jag skulle ge henne allt fint bara det hjälpte...
Vad säger man till någon som är väldigt ledsen?
Vad säger man när någon vill dö?
Hur ska man agera, vad är rätt eller fel.
Vad säger man till någon som varje dag låtsas
Vad säger man när man ser sprickorna i fasaden?
Hjälp mig, för jag har ingen aning!
Dissekera ögon,
Haha känner jag inför detta. Haha vad kul! Jag är nog den enda männiksan som ser fram emot detta, nästan alla mina klasskamrater skriker av fasa när Noläraren berättar datum och sådant. Men inte jag.
Antingen så är jag grymt äcklig och okänslig, eller så är jag bara helt normal, och alla andra är äckliga och okänsliga... Bra tankenöt där.
Aja jag ska i alla fall åka och rida nu ja. Ha det...
xoxo
Man blir som de man är med,
Så lyder ordspråket. Och det är faktiskt logiskt. Du påverkas ju av vad dina vänner tycker och säger. Du hör deras åsikter och du reflekterar över deras val. Om då dina vänner är "dåliga" t.ex. stjäl, atruntar i skolan, tar piller, skär sig o.ss.v. Då påverkas du ju i den riktinongen. Visst, om en av dina vänner är sådan och resten som du, då kanske det funkar. Men om du bara umgås med fel sorts folk så går det illa. Min erfarenhet i detta ämne lyder som följer: Jag började prata med en tjej via msn. Jag mådde inte bra vid tillfället och gjorde saker mot mig själv som jag vet att jag inte borde ha gjort. Hon berättade för mig om sin egna depression och om hur var och när hon brukade skära sig. Just då kändes det asbra att någon "förstod" mig och lyssnad och delade sina erfarenheter. Men om jag tänker tillbaka så inser jag att hon bara drog mig djupare ner. Jag hade visserligen flera "bra" vänner omkring mig som stöttade mig och hjälpte mig upp. Men då går mina tankar tillbaka till henne. Hon berättade att hennes vänner alla också var deprimerade och gick på piller och sån skit. Ofta fick jag höra på hennes klagan när någon av hennes vänner hade försökt begå självmord o.s.v. Hur ska hon då kunna bli bra!? Om hennes vänner allihopa är lika illa däran som hon. Vem ska då påverka henne att bryta sina banor.
Om vi istället ser på det från ett ljusare perspektiv: Dina vänner är underbara personer, visst de har sina brister, men de är snälla, håller inte på med något olagligt (bortsett från olaglig nedladdning), de skär sig inte, de sköter skolan. Ja då har du alla chanser i världen att bli en jättebra människa. För allt bra dina vänner gör påverkar ju dig i rätt riktning.
Anledningen till det här inlägget är att jag håller på att ramla över kanten till att bli som en av mina vänner. Och nu ska jag återgå till mitt Prison Break.
Adios, Emma
Kerrang is back!
Gud hörde min bön! Eller så kanske VD:n läser min blogg. Man vet aldrig ser ni.
Pressbyrån i Sundsvall säljer återigen Kerrang Magazine. Och visste ni att Kerrang ska vara ljudet av en gittarr som slås sönder! Den ni. Onödiga fakta på G. Nä, men detta var faktiskt en enorm lättnad. Frö efter att i flera månaders tid varit utan musiktidning av vidare kvalité börjar man bli desperat. Man hittar inga nya band, Får inga updates, inga spännande intervjuer med snygga killar. Inget av det man verkligen VILL ha.
Jag har by the way lyssnat på The Killers nya singel. Den var inte "wow" men den var väl inte dålig heller. Jaja,
Nu kära läsare. Om ni existerar. Jag vet inte. Hade typ 3 besökare per dag innan jag slutade skriva och nu har jag haft uppehåll sen gud-vet-när. Men nu är jag tillbaka. Jag ska försöka skriva lite seriösare saker på den här bloggen. Jag vill vara seriös.
Ha det bra vänner
XO
It have to end ;o
jag måste sluta blogga, det är inte bra för mej, seriously. Jag måste sluta, så nu har jag bestämt mej. Jag ska lägga ner ALL bloggverksamhet i två veckor och sen får vi se.
xoxo for a while
Varför är allt så komplicerat!?
Varför ska alltid något dåligt hända när allt är som bäst?
Jag har gått runt hela sommaren och saknat mina vänner, och gemenskapen. Det var det enda jag såg fram emot med skolan. Men nä, Den jag har varit minst med och saknat mest, hon vill inte vara med oss, utan är bara sur och säger inte vad som är fel. ): jag blir ledsen. Jag får samma känsla som med Josse, känslan av att göra något riktigt fel. Att inte räcka. Men jag kan inte bättre än så här. Jag är den personen jag är och det varken kan eller vill jag ändra på. Jag trivs, men önskar samtidigt att jag kunde fixa det här, även fast jag vet att det inte ligger på mej. Det är inte min sak att fixa...
xoxo
Fuck off småfjortisar -.-
Grr, alla de roliga och estetiska 92:or som förut gick på Nivrenaskolan har bytts ut mot små äckligt patetiska sexor och sjuor. Och de kan inte ans klä på sig snyggt. Såg världens fulaste orangea tröja idag. Den bara skrek "Hej jag är FUUUUUUL!" *ryser* men liksom, jag tycker synd om mej själv. Inga esteter eller roliga människor kvar, snyft, jag gråter nu, eller nä det gör jag inte, men jag borde nästan. Våra lärare har lagt 18 000 kr (!) på att måla om korridoren och det blev inte ens fint! Jag hade kunnat gjort det för 10 000 och då hade det blivit snyggt. Vad har de för problem? Nu är det samma färg som bob marley's (:S) mössa, den reggae färgade asså, FULT! Hehe, med det slår inte fultröjan. Ehh, men liksom vaför lägger de
18 000 på att måla fult? De skulle väl ha kunnat gjort nåt kul med Arbetslaget eller köpt en soffa och en stereoanläggning eller nåt. Och om de skulle ha byggt in högtalarna i väggen skulle ingen ha kunnat he sönder dem heller...
Jag har sååå bra ideér.
Allafall, nu ska jag kolla på Sailor Moon (tönt, jo tack jag vet)
xoxo
Dagens trevligheter (:
Jaha, första dagen i nian, bara hur många som helst kvar innan jag slipper äckliga grundskolan. I alla fall. Dagen har vart trevlig, skola i två timmar sedan blåste vi in till stan, allihopa utom Amanda som skulle till stallet, Mys på Coffee House och ett inköp, mer fika och mer mys på barista senare. Hem och byta om, sen ut till Matfors och rida <3, Självklart har jag sånt flyt så att sötponnien som jag älskar där ute var uppskriven på mej (yes yes yes) så jag red på Henne, super gick det. Mocka, hem, ica, göra smoothie, ta en loka, och nu bloggar jag ;D, hehe det var min dag i korthet, nu till det viktiga ämnet jag hade funderat ut för dagen:
Jag blir så ledsen på alla människor som ljuger, speciellt när de gör det rätt upp i ansiktet på en. Jag blir ledsen och besviken, speciellt när det är någon man har trott sej kunna lita helt på. Jag vill ha sanningen. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit och sagt det. Det sårar mej mer om någon är uppenbart oärlig än om de säger sanningen och den är mindre trevlig. Men men, vad kan jag göra? annat än att inte göra så själv... Inget, eller jag kan ju alltid fortsätta lyssna på min musik xD Hehe jag tröstar mig med HIM, och en loka, och lyssnar på psycho meddelanden från hannah, hon är så söt, <3 jaja, nu blir det bara svammel så nu lägger jag ner bloggversamheten för idag och avslutar med en liten bild på min ponny <3
xoxo
I lied, sorry everyone ):
Jag minns innan sommaren börjat, jag var helt övertygad om att den skulle SUGA, jag trodde 100% seriöst att jag skulle sitta hemma själv hela sommaren, jag är en sån pessimist,
istället har sommaren 2008, varit en riktigt härlig sommar, jag har hunnit med allting jag har velat göra, utom att Tävla med Blomman, och sova på mitt höloft. Annars har jag gjort allt. Och om vi ska skriva något på skolan imorgon eller i veckan om vårt sommarlov, då kommer det inte bli en snyftare kan jag lova. Och bättre blir det.
Vänta ni bara tills sommaren 2009 and Gotland Adventures. Mer än så törs jag inte säga, men fuck vad vi har planerat. -hehe, ja. Alla sommarminnen. Det är dem man lever på, eller ja. Jag älskar höst så kanske inte jag, men de flesta människor gör det. För de flesta ogillar regn och rusk (inte jag) så då när det är regnigt och så ute så tänker de tillbaka på sommaren som gått och suckar nöjt. De slipper vara i regnet. För de har sina minnen från sommaren kvar.
Därför tycker jag lite synd om alla de människor som super bort sina sommerlov. Fine om man dricker. Men inte varje dag, varje helg. Vad ska man då komma ihåg? Vilka drinkar man blandade? Vart man spydde? Nej tack. Visst dricka i alla ära. Men not to much. (:
Ja, jag ska väl ta och gå till sängen och sova, men först make a wish it´s 22.22
xoxo
sista chansen att blogga för idag (:
Jag tänkte bara skriva ett kort litet inlägg, en liten tanke jag har haft hela dagen, Egoister,
Alltså, man måste vara egoistisk för att må bra, för om du bara tänker på andra och slutar bry dej om dej själv kommer du inte långt ;) man måste börja med att bry sej om sej själv. För innan du kan hjälpa någon annan måste du hjälpa dej själv. Om du inte mår bra, kan du ju inte förvänta dej att du ska kunna hjälpa någon annan med någonting egentligen. Allt du gör kommer bli tusen gånger jobbigare bara för att du inte mår bra.
That´s it, min tanke i ord.
Wihoo,
Jag är glad glad glad,
vet inte varför, kanske var det en sådan enkel sak som att folk saknar mig, att känna sig älskad är härligt (:
Jag är lite pinsam dock. Jag har fallit tillbaka i gamla spår, gjort något jag inte brukar göra, jag har... det tar emot att säga det... börjat se sailor moon. Jag vet inte varför jag började men nu kan jag inte sluta. Det ä som ett knark. Fast om jag ska vara ärlig så är alla figurer söta, men fan! det är ett barnprogram. Jag borde skämmas...
skäms Emma!
Wtf,
Världens wierdaste sak hände mig förut. Jag satt framför teven och kollade runt lite. Jag kände att damn, jag vill ha en muffins, så jag hämtade en. När jag ätit någa tuggor insåg jag att jag behövde mjölk. Så jag lämnade muffinsen och gick ut i köket. Jag tog mjölken och när jag kom tillbaka in i vardagsrummet så sitter Solero, min kattunge och ÄTER på min muffin. Snacka om att vi gjorde ett misstag som döpte om honom från Gustaf till Solero...
xoxo
Ärren läker, jag lovar.
Hur ont det än gör, hur många djupa sår du än får. Det läker. Det känske läker sakta med det läker i alla fall.
Jag har avslutat ett kapitel av mitt liv. Den sista sidan bläddrade jag förbi alldeles nyss. Jag har gjort mig av med alla de saker jag har använt för att gör dumma saker mot mig själv. De är borta nu. Allihopa. Och jag har slutat läsa deprimerande saker, slutat lyssna på sån musik och slutat prata om hur det var. Alltså, jag är över det. Faktiskt så känns det hur bra som helst. Det hade jag aldrig kunnat tro när jag var till en kurator för första gången. ALDRIG. Jag var en jävla idiot. Självisk och taskig.
By the way, jag ska till Sjukhuset på tisdag, de ska väl ställa diagnos, I guess. Men liksom, de ställer diagnosen jag hade för sex veckor sedan. Det har hänt JÄVLIGT mycket på sex veckor. Men jag får väl säga det helt enkelt. Ärren bleknar, jag klarar mig.
Ååååh! Jag är så glad! hela tiden, och jag har gjort en så extremt bra spellista nu (:
xoxo
Joggingtur
Jahapp, sommarlovets sista dag, hur sprnderar man den?
Jag klev personligen upp halv elva så att jag ska kunna somna ikväll och inte se allt för trött ut imorrn. Sedan så var jag onyttig och åt en dumlemuffin till frukost.
Och sedan gav jag mej ut på en joggingrunda. Men nu då?
Vad gör jag nu i ungefär 10 timmar?
Ingen aning. Ingen jävla aning.
Det är därför jag hatar såna här dagar, dagen före skolan, dagen före julafton, o.s.v. Det är helt omäjligt att komma på något vettingt att sysselsätta sig med. Du har redan allt klart, annars skulle du inte sitta vid bloggen, då skulle du vara och fixa det. Och alla dina vänner har oftast något för sig med sina familjer. Då är det bara du kvar...
Och jag skulle ju alltid kunna springa en runda till, men det är jag way to lat för. Så det blir väl en slö dag. Sitta vid datorn och kolla på "Sailor Moon", lyssna på flumm musik och bara vara. I väntan på den första dagen i 9e1. *suck*
Jag vill inte. Jag vet att jag sa att det var okej. Men jag har ångrat mig. Jag vill inte längre. Usch!
By the way, jag slog in Hannahs ena paket igår, skitfint blev det. så det så (:
nu ska jag hitta nåt att göra tills Silor Moon är hemladdat,
xoxo
stabby rip stab, stab
denhär är också en ganska stark drog just nu,
Fire water burn
*We don't need no water let the motherfuckers burn, burn motherfucker, burn*
jahapp, så här kul har jag en lördagkväll, knarkar Bloodhound Gang, som en galning. Jag älskade dem när jag var liten, men jag fattade ju inte ett skit av texterna, men jag älskade dem endå. Och här är jag nu, många år senare, nu förstår jag texterna och nu är jag kär IGEN. Jag tror att jag måste ta det lite lungt nu. Så mycket nytt på sån kort tid =P, man vet ju aldrig vad som kan hända...
Jag saknar Blomman! puss på henne.
xoxo
Pinsamt?
Haha, vet ni vad, jag fick precis en sån lust att se på sailor moon. Jag minns att jag älskade det när jag var liten. Så vad gör man inte då. Jo då laddar man hem första sesongen. - hehe nu ska jag bara vänta på att den laddar klart. Också ska jag väl skämmas en aning över det jag precis skrivit,
xoxo
Discovery channel
Denhär låten knarkar vi idag på skottsund
Må dåligt trenden börjar gå mej på nerverna.
Grr, jag blir så irriterad. Här sitter man i lugn och ro och kollar igenom bilddagböcker. Och vad får man se. jo ett "psykist instabilitets test" Snälla nån. Vad är det för en SJUK människa som sitter och knåpar ihop ett sådant och sedan skickar ut det bland friska ungdomar. Det får dem att TRO att de mår dåligt även om de inte gör det. Eller så är det bara som så att de VILL (I know, inget att längta efter) må dåligt och då gör de det här testet och tänker; "åå testet säget att jag borde söka hjälp, det betyder att jag mår dåligt" Och istället för att antingen må dåligt och hålla tyst om det eller gå och ta tag i problemet så sätter de in en massa bilder på sin bilddagbok och heter en massa konsktiga saker på sin msn. Har de en blogg så skriver de en massa skit där också. Och visst... allt det här kan vara okej.
MEN JAG VILL INTE SE DET. så snälla sätt en varningstext eller något. Jag vill faktiskt inte ramla tillbaka. Jag vill stanna här uppe nu. När jag en gång kommit tillbaka.
Och ju mer jag skriver detsto mer tänker jag och nu blir jag faktiskt arg. Den psykiska ohälsan bland unga ökar ju lavinartat. Men bryr sig skolorna, NEJ. Det är väl där man tillbringar nästan mest tid då man är ung. Tänk om lärare skulle ha så pass mycket tid till varje elev att de skulle se om något var på tok. Att de skulle märka om något var fel. Då skulle man kanske kunna stoppa prablemen innan de blev så stora. Om inte skolan budskap var: Du ska vara smal. Du ska vara bra. Du måste prestera bättre än igår. Du måste göra så här. Du duger inte om du inte är bäst. Då dkulle vi inte ha lika mycket depressioner och anorexia och sån skit. Då skulle folk kanske kunna orka med sig själv som de är. Istället för att gå runt med prestationsångest och krav upp över öronen. Orimliga krav dessutom. För alla kan inte vara bäst på allt så är det bara.
Nej, nu ska jag gå ner och ta mig en muffin (:
xoxo
