Vad händer egentligen?
okej, det var ungefär en evighet sedan jag skrev ett ord på den här bloggen och det känns great! Så nu hoppas jag på typ en läsare. I alla fall till dagens heta topic:
Vad är det som är så svårt för vissa människor? I somras mådde jag dåligt och fick massor av stöd från Amanda, och nu så beter hon sig som om hennes mamma dött. Ibland skiner hon till men för det mesta är hon nedstämd och dyster. Men när man frågar, nä då är det inget problem, inte alls. Allt är fine! Men sedan om man kollar på hennes lilla blogg som jag nu av en slump upptäckt, då ser det annorlunda ut. Jag mår illa, och jag blir så sjukt orolig. Dödslängtan är inte något man bara knuffar undan och skrattar åt, det är allvarliga saker! Mycket allvarliga!
Det värsta är ändå inte att hon säger att hon vill dö. Det är att hon stänger oss andra ute. Alla vi som finns runt omkring blir bortknuffade och hon låter oss inte ens försöka hjälpa henne. Sättet hon säger att hon vill dö på skrämmer mig också lite, för det är under helt seriösa samtal hon kan lägga in e n kommentar om att hon vill dö. Och hur ska jag som vän reagera på detta? Jag klarar inte att låtsas som ingenting längre.
Mina skuldkänslor kommer krypandes upp för halsen igen, men inte ensamma denna gång. Nej, nu har de med sig sin vän ilskan. Skulden slår mig i ansiktet och säger att jag är en dålig vän som inte gjort något och inte sett något tidigare. Ilskan däremot riktas mot att hon inte låter mig hjälpa henne, fast än jag så gärna vill hjälpa! Jag skulle göra allt bara det här blir bra till slut! Jag skulle ge henne allt fint bara det hjälpte...
Vad är det som är så svårt för vissa människor? I somras mådde jag dåligt och fick massor av stöd från Amanda, och nu så beter hon sig som om hennes mamma dött. Ibland skiner hon till men för det mesta är hon nedstämd och dyster. Men när man frågar, nä då är det inget problem, inte alls. Allt är fine! Men sedan om man kollar på hennes lilla blogg som jag nu av en slump upptäckt, då ser det annorlunda ut. Jag mår illa, och jag blir så sjukt orolig. Dödslängtan är inte något man bara knuffar undan och skrattar åt, det är allvarliga saker! Mycket allvarliga!
Det värsta är ändå inte att hon säger att hon vill dö. Det är att hon stänger oss andra ute. Alla vi som finns runt omkring blir bortknuffade och hon låter oss inte ens försöka hjälpa henne. Sättet hon säger att hon vill dö på skrämmer mig också lite, för det är under helt seriösa samtal hon kan lägga in e n kommentar om att hon vill dö. Och hur ska jag som vän reagera på detta? Jag klarar inte att låtsas som ingenting längre.
Mina skuldkänslor kommer krypandes upp för halsen igen, men inte ensamma denna gång. Nej, nu har de med sig sin vän ilskan. Skulden slår mig i ansiktet och säger att jag är en dålig vän som inte gjort något och inte sett något tidigare. Ilskan däremot riktas mot att hon inte låter mig hjälpa henne, fast än jag så gärna vill hjälpa! Jag skulle göra allt bara det här blir bra till slut! Jag skulle ge henne allt fint bara det hjälpte...
Vad säger man till någon som är väldigt ledsen?
Vad säger man när någon vill dö?
Hur ska man agera, vad är rätt eller fel.
Vad säger man till någon som varje dag låtsas
Vad säger man när man ser sprickorna i fasaden?
Hjälp mig, för jag har ingen aning!
Kommentarer
Trackback
